Ellen Almgren

Livet är nästan ironiskt. Allt detta som händer just nu vet jag då är det. Hur kan någonting som är så självklart, någonting som bara antas, någonting som folk bara har tagit för givet alltid kommer finnas vid ens sida, helt plötsligt inte göra det? Två som har varit ett. Två som hör ihop. Hur tar man sig vidare när andra halvan av sig själv bara, försvinner? Det är ironiskt att en person kan hamna i en sådan här situation. Att jag på något sätt står här idag, hur faan gick det till? 

 

Det är skrattretande att någonting sådant här tillåts hända en människa. Finns det någon typ av högre makt, vad som helst, så hade inte saker som dessa tillåts ske rum. Ingen är värd detta. Ingen är värd att behöva gråta sig till sömns natt efter natt, eller behöva gå ut ur klassrummet för att gå på toa när man egentligen bara inte kan hålla tillbaka tårarna. För tårarna, dom tar aldrig slut. Inte smärtan heller för den delen.

 

Visst är det roligt, att kroppen visar signaler på smärta när själen har ont. Som om själen var ett konkret föremål som kunde skadas lika lätt som en kniv mot ens hud. För det är precis så jag känner mig. Som om någon har tagit en stor kniv och skurit ut hela min mage, och ersatt tomrummet med ännu mera tomrum, och saknad. Vare sig det är fysisk smärta som psykisk smärta så existerar smärta egentligen bara i hjärnan. Så hur kommer det sig att jag har så ont? Och hur förväntar sig människor att man bara kan skaka av sig något som detta och fortsätta leva som om ingenting någonsin hänt. ''Hej jag blev just av med halva delen av mig själv, men det är lungt jag fortsätter som vanligt.''

 

Alla kan dra upp en stark front och inte visa några som helst yttre tecken så smärtan man känner inombords, men alla har en gräns. Jag har krossat min. Det är viktigt att få känna sorg, och saknad. Det är okej att ligga i fosterställning i sängen och gråta flera liter med tårar samtidigt som det känns som att kroppen ska brista. Det är okej att bli, riktigt, riktigt sorgsen. Men det är också okej att känna gläde i stunder som dessa, det är okej att skratta åt någonting roligt, och det är okej att vara glad och se ljuset i tider av mörker. Dessa tider är som en lång, väldigt, väldigt mörk tunnel. Men utan stunderna med ljus så hade man aldrig kunna hitta ut därifrån. Nu behöver jag bara tid, att få hitta min väg ut igen.